Del II...

Insåg efter publicering att jag har så mycket mer att skriva... så här kommer diareén som jag numer är känd för att spotta ut. 

När jag var liten var jag enligt sägnen en mycket glad och snäll unge. Gjorde inte mycket väsen av mig förutom några "kurragömma med min brors smycken"  någon gång då och då.. Just ja, jag var den mest kräsna ungen i världshistorien när det kom till mat. Det var inte mycket jag tyckte om...

- Tycker inte om

- Vill ha kakor

Var uttryck som ofta ramla ur min mun, men på något mirakulöst sätt växte även jag upp. Blev kanske inte så stor varken på bredden eller höjden men det skyller jag på generna. 

Låg och mellanstadiet var jag en liten "outcast", kallades för Kia och hade inte speciellt många vänner och var inte särskilt populär. Hade några bra tjejkompisar som jag spenderade min fritid med, men jag var ändå lycklig. Av någon anledning fick jag för mig att börja sporta, gick jag i femte klass då kanske? Än idag kan jag inte för mitt liv förstå varför? Kanske för att utöka min vänskapskrets för någon sportfåne kan ingen anklaga mig för att vara, inte ens då. Bollrädd, rädd för närkontakt, dålig på att springa, nicka, tänka strategiskt, ja jag sög på de flesta plan. Då är det inte så konstigt att mitt diplom från Gothia Cupen innehöll ord som :

 "Gjorde en oväntad räddning på motståndarens mållinje"

Vilket i praktiken innebar att jag gjorde så att vi inte gjorde mål, det är Kia/Kristina som vänsterforward i fotboll. Jag började med ridning någon gång kring denna ålder, en "sport" jag var bättre på. Jag var aldrig känd som flickan med bollsinnet men har alltid varit känd som djurvän, lite av en djurviskare. Älskade nästan alla djur, alla djur utom spindlar. Min mosters baksida var som en enda stor djurkyrkogård, alla djur oavsett storlek hade fått sig ett namn och en hemmagjord gravsten. Min mosters tålamod sattes verkligen på prov då hennes buskage såg mer ut som en minikyrkogård än som en rabatt. Detta hade att göra med att om man nu bestämmer sig för att begrava varenda litet kryp, råtta, mus, fjäril, fluga och larv så blir det ett ex antal djur per dag, Min moster fick tillslut säga åt mig att begrava dessa djur på annat håll och tur var väl det för annars hade jag nog vid detta lag förstört hela hennes gård. 

Åren gick och jag börja högstadiet. Då kom Kix fram, ett namn jag fick av en kompis på denna tid. Kix var en drömmande tjej som trodde att hon kunde bli superstjärna, låtskrivare åt kändisar samt att trodde att hon kunde bli modell. Ja, självuppfattning var något jag inte hade mycket av i denna tids era. När jag gick i 8:an och 9:an så trodde jag på fullaste allvar att jag var väldigt musikalisk. Ja, ok jag är inte helt tondöv, men kan varken påstå att jag skulle kunna sälja skivor eller spela på gehör. Jag upptädde vid varenda tillfälle som gavs och tyckte seriöst att jag var bra. Kan inte påstå att så var fallet, humoristiskt javisst, underhållande sure, men talangfullt NEJ!

Högstadiet flög förbi och jag hade rätt bra betyg. Skolan är något jag alltid har haft rätt lätt för, tacka gudarna för det! Då kom KeeKee/CoCo fram. Denna tjej saknade helt verklighetsuppfattning. Fick för mig efter en midsommar hos min moster att jag skulle flytta till Robertsfors. Jajemen. Kände ingen, hade förutom några korta besök med min moster knappt satt min fot i denna by, men dit skulle jag helt plötsligt flytta. Mina föräldrar var inte särskilt nöjda med mitt beslut att flytta men som alltid fick jag min vilja igenom. Jag är känd för att vara rätt tjurskallig och har jag fått en fix ide så ska det banne mig bli så! Sådeså! I Robertsfors gick ingenting speciellt bra. Inte skolan, kärleken, att bo själv eller att ta ansvar. Skolan sket sig rätt fort och jag åkte med på en karusellresa av dess nåde. Party KeeKee/CoCo kom fram. Tyckte det var viktigare att festa, ränna runt och tjuvröka än att fokusera på studierna så jag hoppade av efter mindre än sex månader. Något jag bittert fått ångra i vuxen ålder, men som sagt, var inte känd för att ha speciellt mycket verklighetsuppfattning på denna tid. Efter cirka ett år flyttade jag hem igen, inte för att jag kanske ville utan för att min pappa hade fått nog av att ha mig på så långt avstånd. Han ville kunna vaka över mig som en hök och se till att jag inte gjorde för många snesteg. 

Ansvarslösa KeeKee/CoCo levde kvar ett tag innan Kicki  kom fram. Hon var fortfarande lika partyglad men kunde då åtminstone ta hand om sina djur och sin mamma, kunde torka sig själv i arslet och hade på vägen fått en något bättre verklighetsuppfattning. Åren gick, jag tog körkortet, hittade mål och drömmar att sträva mot. Levde på hoppet men siktade mot stjärnorna. 

Vid 20 års ålder tog jag mig i kragen på riktigt. Jag började på Komvux. Jag hade en dröm att jobba med något kreativt. Djur + TV/film + Fota var högt uppe på min lista men för att komma dit krävdes en gymnasiekompetens. Något jag inte hade då jag var en slöfock på den tiden. Nu fick jag bita i det sura äpplet och ta lån och läsa upp gymnasiet på Komvux. Där är studietakten 300km/timmen och det finns ingen tid för lek och bus. Jag skaffade min första lya, jag stod på egna ben. 

2011 fick jag för mig att läsa till journalist, ett beslut jag aldrig kommer att ångra. Tror denna yrkes kategori passar mig alldeles utmärkt. Bred, många val och aldrig en dag lik den andra, det passar mig perfekt. Utan mina studier hade jag inte varit här, och utan min resa hit hade jag aldrig fått uppleva "down under" på ett journalistik sätt, jag hade även aldrig krypit från Umeås trygga famn för att hitta mig själv helt ensam på andra sidan jorden. 

Jag är inte känd för mycket, men tjurskallig är jag, här är jag och en vacker dag ska jag mot alla odds jobba med mina djur på ett journalistiskt/bildmässigt sätt. Jag ska, jag kommer aldrig att ge upp. Vägen dit må vara krokig och en del tråkiga jobb måste genomlidas först, men har jag gett mig fan så har jag. En dag, pappa och mamma, ska jag göra er riktigt stolta, bara så ni vet!

Kärt barn har många namn. Tjejen med många namn och "talanger" ska nu krypa till sängs, för något annat jag är känd för så är det att vara en riktig sjusovare/trötter. Ögonen står i kors och hjärnan går på helvarv. Varva ner, släcka ner och sluta mina dassiga blå. 

"Over&Out"

De gav mig liv...

.. vad mer kan man önska. Min mamma och min pappa. Jag är lyckligt lottad att ha föräldrar som älskar mig, bryr sig om mig och finns vid min sida. Alla har inte det privilegiet, jag och mina bröder har det och det måste man värna om. 

Vi kan skatta oss lyckliga!

Utan att gå in så mycket på djupet och utan att ge ifrån mig för mycket detaljer så är min älskade mamma sjuk. Hon har varit det ett tag nu och hennes sjukdom blir bara värre dag för dag. 

Sen jag kom hit till Australien har hon åkt in på sjukhuset som en Jo-Jo. Igår var det fjärde gången gillt. Jag blir less och ledsen, kan dom inte göra mer för min mamma än bara ge henne lite antibiotika och sedan skicka hem henne med vetskapen om att mamma numer äger ett klippkort på sjukhuset och är tillbaka innan dom hinner säga, sex laxar i en laxask!??

Pratade just med min storebror och han som jag har börjat ledsna på att dom inte gör mer. Kan dom inte se att mamma är en försynt liten gumma som inte vill vara till besvär för någon utan sitter tacksamt och nickar för att hon för tillfället mår lite bättre. Jag är inte nöjd, min bror är inte nöjd. Vi vill ha konkreta resultat. 

Min bror funderar skarpt på att åka upp till Umeå och föra min mors talan, säga

- "Detta är inte acceptabelt" 

-"Min mor måste få lite livsgnista tillbaka".

Det är bara att inse, min bror, trots cirka 70mils avstånd är betydligt närmre än mig. Men hade jag varit hemma så hade jag funnits vid min mammas sida genom hela resan. Det är sådana här tillfällen som det gör lite ont i mitt hjärta när jag vet att jag eventuellt kommer att stanna ett tag till... 

För vem ska då ta hand om min älskade mamma?

En helg med familjen Edwardsen

Har nästan nyss kommit hem från en helg i Townsville. En stad som är dubbelt så stor som Cairns och långt ifrån lika vacker som Cairns. Detta är en industristad/företagsstad som lockar turister med jobb och närheten till Nedre barriärrevet. Inte som Cairns som ser ut som en tavla, överallt och hela tiden.

Trots att vi endast åkte 35 mil från Cairns var naturen helt annorlunda där nere. Långt ifrån lika lummigt, tropiskt och exotiskt. Här fanns barrträd, ekar och enar, fabriker och stora oattraktiva komplex.

Utkiksplats på berget

Vi anlände mitt på dagen på fredagen, till Angelas föräldrar Kerry och Ray. Dom var så söta och välkomnande. Man kände sig hemma innan man ens hade kommit in genom dörren. Dom driver ett seniorboende i Townsville med 67 boende. Alla på detta boende får en egen lägenhet med baksida, all mat i en gemensam restaurang, var lite hotellkänsla över det!

Fredagen var vi på fest hos Brooke. Jag tog det lugnt och när ungdomarna drog ut i storstaden for jag hem och tog en öl på balkongen med Mick och Angela. Var i säng innan 24.00 vilket gjorde att jag på lördagen vaknade 7.45. Fika, såg tv och gjorde mig klar för en liten bilutflykt. Vi körde runt och titta på staden och tog oss några öl nere på strandpromenaden. På kvällen var det tänkt att vi skulle bowla men så blev inte fallet då alla var luspanka, ink mig. Det blev middag och öl på balkongen. Oj oj säger jag bara... Mådde som jag förtjäna imorse kan jag lugnt påstå.

Bilresan hem var lite jobbig, sov halva vägen. Väl hemma hade jag någonstans inom mig satt hopp på att Mike skulle ha fixat tv:n i mitt sovrum, men den är fortfarande stendöööd. Vilket innebär att min chillsöndag framför filmer sprack. Nu ska jag ta mig en dusch och något att äta så man orkar upp för att producera radio tidigt imorrnbitti.

Townsville

Ligger här i min säng och muttrar över att tv:n är trasig och att datorn lever sitt eget liv. Önskar även att jag helt plötsligt skulle få perfekt syn i mörkret då jag inte ha någon lampa varken i klädkammaren eller på toan. Lyssnar på Melissa Horn på Spotify som blandas med australiensk reklam... lite skevt när man hör frasen "du är nog den, som jag borde vara hos" följt av "Buy your steakbbq at Hungry Jacks"...

Townsville

Befolkning: 196 219
Grundades: 1865
Tidzon: +10h
Anses vara Norra Queenslands icke officiella huvudstad
Avstånd: 1300 km från Brisbane, 350 km från Cairns

Hit ska jag med vackra Angela. På agendan står att fira hennes dotter Broke som fyllt 18år, vilket innebär att på fredag ska klubbas, på lördag blir det finmiddag och bowling. Jag ska sopa mattan med allihopa i bowlingen :) Sen ska vi även hinna med middag hos Angelas föräldrar och kika runt lite, detta kanske mest för min skull. Townsville ska ha ett magnifikt aquarium, det vill jag se. Ska bara bli kul att se något nytt, Clifton och Cairns finns kvar på söndag med!

Så nu efter mitt bloggande ska här packas och göra mackor för morgondagens bilfärd, sedan blir det en film och tidig kväll. Jag är helt stendöd, vaknade 05.00 imorse och har jobbat som en idiot hela dagen för att kunna vara ledig imorrn. Jag kommer förmodligen inte att uppdatera min blogg förrän tidigast Söndag då jag antar att vi kommer att ha ett fullspäckat schema. 

Nu ska jag strax ner och äta lite matrester ifrån igår, inte för att jag måste utan för att den indiska kyckling grytan blev fenomenalt god! PUSS OCH NYP på er därhemma, hoppas ni får en lika intressant helg som jag!

"Over & Out"

Jag dyker ner på djupet för att se om gräset är grönare på andra sidan.

Först vill jag be om ursäkt, har inge bra internet ute i Clifton, därav min sena uppdatering. Sen vill jag be om ursäkt i förväg för att detta inlägg kommer att sväva ut åt alla håll...

Är de det eller är det jag som inbillar mig att det ska vara det? Jag undrar jag. Enda sedan dagen då jag lämnade Svedala bakom mig för ett äventyr av dess like har jag undrat om detta var en dröm eller något i mitt undermedvetna som sa till mig att nu är det fan dags! Ta ditt pick och pack och far långt, långt bort, detta kommer att få dig att utvecklas som människa, göra dig starkare än någonsin samt få dina vyer att breddas en aning. Det är bara att inse, jag har inte varit känd för att vara så äventyrlig, har knappt lämnat Umeå om man bortser från ett par veckor här och där. Har inte kunnat lämna varken mor eller far för mer än 18 dagar, så ja det kanske var dags för mig att vidga mina vyer. Det var nog dags för mig att lämna livmodern, tryggheten och närheten och göra ett försök att stå på mina egna ben. Det har inte gått helt smärtfritt hittills och det är skönt att jag vet att min familj trots avståndet finns vid min sida och supportar mig i alla lägen.

Jag har enda sedan barnsben varit fascinerad av kängurusar och koalor även då jag aldrig sett en i verkliga livet, hur kommer det sig? Så fort jag hört orden G´day mate på tv:n eller radion så hoppade jag till, även fast jag till för bara ett tag sen aldrig mött en australiensare. 

Enda sedan dagen som jag landade i landet ”down under” så har australiensarna bara spett på min vision av hur dom ska vara, ja, dom har till och med varit än värre. Mer trevlig, framåt och gästvänliga än vad jag någonsin kunde ha inbillat mig.

Det går dock inte en dag då jag inte längtar hem, kanske inte efter vädret eller miljön, men jag saknar all bekvämlighet som finns hemmavid, trygghet, familj, vänner och en som kanske mer än tillräckligt får mitt hjärta att hoppa över ett slag nu och då. Jag saknar palt, pyttipanna, falukorv, osthyveln, Ferraribilar, lakrits, limpa, bryggkaffe, crème fraiche med smak, äkta italiensk pizza & Karins Lasagne. Ja jag saknar rätt mycket och rätt många. 

Vad jag inte saknar å andra sidan är vädret, naturen, värmen.. tänk er att vakna klockan sex på morgonen och sätta sig på en balkong i shorts och linne för en morgoncigg och en kopp java, det kan man inte ledsna på. 

Jag tror att vi svenssons har en rätt skev bild av Australien, jag vet att jag hade det iallafall till en början. Jag trodde att spindlar stora som tallrikar fanns i varenda vrå och skrymsle, att ormar kröp upp ur toan för att bita din ”murra” varenda gång det var dags för nummer ett eller två samt att världens största och farligaste kryp skulle flyga/krypa/gå precis överallt och precis hela tiden.  Jag har trots att jag och Mike kröp runt i buskarna mitt i natten för att se om vi skulle se krokodiler inte upp till denna dag sett varken ormar eller spindlar, ja har sett en del spindlar men ingen större än en femkrona. Det jag har sett min beskärda del av är geckoödlor. Dom är överallt, i vartenda skrymsle och i varenda vrå. Dom skrämmer mig inte dock utan jag tycker att dem är rätt söta, dom lever djävul och skiter på väggarna, men om man bortser från det så är dom helt ok. Dessutom äter dem kryp, kryp jag inte är så sugen på att dela säng med. 

Det räcker gott och väl att jag varenda dag trots att jag alltid duschar efter jag har tagit mina promenader på stranden delar säng med halva stranden, hur mycket man en borstar bort sand från sängen så på något magiskt sätt finns alla sandkorn där i vilket fall. Här nere kanske det finns magiska sandkorn som letar sig till sängarna för att driva folk till vansinne. Myggorna här är väldigt aggressiva, värre än våra hemma, man hör dom inte, ser dom inte eller ens märker att dom är i ens närhet förrän man vaknar upp nästa morgon med tio nya bett. Som kliar vansinnigt mycket, ja så mycket att jag för en stund när jag bodde i Manoora hade stora köttsår på benen. Här i Clifton är det mycket bättre, jag kanske har fått ett eller på sin höjd två bett sedan jag kom hit.

Min nyfunna hobby är att leta krokodiler, jag vet inte varför, men det är något speciellt med dessa magnifika bjässar som funnits här sedan urminnes tider. Exotiskt för mig - vardag för australiensarna.  Samma sak gäller för alla vallabys och kängurusar som springer här högt och lågt. Jag är som en kines som ser sin första älg medan det är vardagsmat för lokalbefolkningen. Dom rynkar på ögonbrynen och kallar dessa söta varelser för en pest som många här vill utrota och jag stannar varenda gång och tar fram kameran och tar ett dussin kort. Att vi alla lever på samma jord fast lever i så olika världar. Det jag anser vara vardagsmat anser dom exotiskt och vice versa. Alla papegojor som fladdrar runt i luften är helt fantastiska, mina tre favoritfåglar är den sulfuacrested cockatoon samt den grön/blå/röda lilla papegojan, jag diggar även den så kallade devils birden, eller som den heter Curlews. Curlews lever djävul, jagar folk och ser ut som en större variant av en Storspov, dock mycket mer aggressiv än vår vänliga lilla spov. Kort och gott är många fåglar här helt underbara varelser, som hemma i Sverige kostar en förmögenhet att inhandla för att sedan stoppa i en bur för allmän beskådning medan här borta finns sittande i varenda trädgren. 

Jag läser aldrig böcker, alltså aldrig. Har läst två böcker under tvång från diverse skolor. Inte för att jag vill utan för att jag har varit tvungen att läsa, analysera och plockat isär dessa för att klargöra mina studier. Här är jag nu inne på bok nummer två, ja ni hörde rätt, har ökat min läsning med det dubbla, inte för att jag måste utan för att jag vid de senaste två boenden inte hade tv vid sängen och tristessen tog överhand. Den ena boken jag nu läst klart heter ”Men, a user guide” som är skriven av Kathy Lette. Det är en humoristisk bok om hur man ska läsa av män, vet inte om den har någon grund över huvud taget men kul läsning är det, garanterat! 

”The only reason to have the man there at the birth is that it´s the one time to get anything you´ve ever, ever wanted. While you´re groaning and moaning and he´s saying, ”is there anything I can get you, darling?” answer, “New car, new carpet, holiday in the Carribean”. They´re the pregnancy cravings I got. 

Jag skrattade mig igenom hela boken och insåg rätt snart att vissa saker hon nämner är farligt nära sanningen. Hon tar upp sex, kärlek, förhållanden, giftemål, föräldraskap ja till och med mord mm. 

Nu har jag börjat läsa min andra bok, vilket i praktiken är bok nummer fyra i mitt liv. Mitch Winehouse – Amy my daughter. Den handlar om Amy Winehouse uppväxt. Redan efter 14 sidor har den greppat tag om mig och en tår har fallit ifrån min kind. Den handlar kort och gott om Amys uppväxt sett från hennes fars ögon, skulle dock mycket hellre velat läsa hennes egen biografi med hennes egna ord, men det lär jag aldrig få göra om vi inte uppfinner en maskin som tar tillbaka folk från det döda. 

Om en sådan maskin skulle bli verklighet och jag skulle få ta tillbaka 10 människor som på något sett influerat mig samt vandrat över till andra sidan så skulle mina val vara enkla.

 

1.  Mormor Thea - Vilken fascinerande kvinna, stark, snäll ja en riktig krutkärring. 
2.  Farmor Margit – Sötare och mer försynt människa går nog inte att träffa. Ville vara alla till lags och hade ett hjärta av guld.
3. ”Morbror” Egron – Bara för att han var som min idol när jag växte upp, tyvärr gick han bort alldeles för tidigt och minnen från våran tid tillsammans har sakta börjat blekna.
4.   Robert Lundgren – Den absolut bästa vän man någonsin kunnat önska sig. Bästa människa jag någonsin mött.
5.   Tobias Weibord – Genomsnäll, rolig och en mycket bra vän.
6.   Marilyn Monroe – Skulle bara vilja hänga med kvinnan som skulle komma att bli en av världens största modeikoner genom tiderna.
7.   Elvis Presley - Bara för att han är han, King of rock & roll. Vissa påstår dock att han fortfarande är vid liv så jag kanske stöter på honom en dag, vem vet?
8.  Amy Winehouse – Tänk dig att få följa med henne för en dag. Höra hur hennes tankegångar går och se med egna ögon hur hon egentligen var som människa. Inte det kända Amy utan den mer privata, vad fick henne att bli som hon blev?  Tänka som hon tänkte?
9.  Whitney Houston – Hon är och kommer alltid att vara en av världens bästa sångerskor. Skulle även vara intressant att för en stund vara henne inne på djupet. Varför, hur och vad gjorde att hon agerade som hon gjorde?
10.  Prinsessan Diana – Jag vet inte varför eller om min intuition är korrekt, men denna kvinna verkade ha ett hjärta av guld. Behandla alla med respekt samt vara precis den rätta kvinnan att vara kunglig.

 

Jag glömde en ”människa” som jag skulle vilja träffa, nu får jag väl hela armén av kristna efter mig efter det jag kommer att säga. Jag skulle vilja träffa gud eller Jesus. Inte för att jag på något sett är troende, jag tror på något bara inte dem. Jag skulle vilja se om dem verkligen existera, att dem kan göra allt hokus pokus som dem påstås kunna samt se Jesus gå på vattnet. Det vore väl kul? Om jag någon gång i mitt korta liv eller i mitt liv efter detta skulle stöta på gud eller Jesus skulle jag även be om ursäkt för att jag inte varit troende under mina levnadsår. Det är så att jag har svårt att tro på saker jag inte ser, känner, upplever eller har några som helst bevis för att de existera. Jag har svårt att viga mitt liv åt en massa påståenden om ditten och datten, utan jag är en tjej som vill ha allt lite mer konkret. Det måste gå att ta på eller upplevas, än är jag inte där då det kommer till religion.

Jag känner saknad mer än en gång om dagen. Den brukar gå över rätt fort när jag ser alla kängurusar, palmer samt hör orkestern av kryp du aldrig skådar. Saknaden av närheten till mina kära. Missförstå mig rätt, jag trivs jättebra här nere i landet borta i Woop-Woop, älskar det faktum att jag börjar känna mer och mer människor som kan förgylla min vardag och är så tacksam över alla söta arbetskamrater jag har. Men det är inte samma sak som den trygghet man känner när man är hemma, på riktigt!

Mina arbetskamrater är underbara, ja de flesta av dem i alla fall.

Mike – Min chef, denna man har ett hjärta av guld. Han är trevlig, genuin, lite av en ”what u see is what u get” kind of guy.

Peta – Mikes fru som är en energiknippe av dess like. Alltid på ett stråålande humör, ambitiös och kunnig journalist som tar sig tiden att lära mig trix och knep. Ärlig, öppen och helt enkelt en god människa.

Phil – Denna man har hjärtat på rätt ställe, snäll och pålitlig. Ställer upp i vått och torrt.

Tony – Morgonshow programledaren på 4CA som är målinriktad, ambitiös, vinälskande, organiserad. Snäll & rolig.

Dave – Morgonshow programledaren på Zinc, han är en energiknippe, har sjuk humor, får en att skratta och bli på bra humör.

Inkie – En ung tjej med hjärtat på rätt ställe. Snäll & målinriktad.

Angela – Denna kvinna beundrar jag. Hon är stark, vacker på alla plan och är så otroligt målinriktad och ambitiös, en vän för livet.

Erin – Glad energiknippe.

Mon – En söt liten försynt tjej som alltid får en att känna sig som en i gänget.

Det finns sex till som jobbar där men som jag inte har fått någon uppfattning om så det vore inte rättvist att ta upp dessa.

Jag skulle kunna sitta här och ordbajsa som aldrig förr, vilket jag anser att jag kanske har gjort nu. Jag har bara en sån dag då jag funderar över mycket och undrar över hur saker och ting är och skulle kunna vara.

Nu får det vara slut på diarrén för ett tag, känner bara att jag har så mycket att skriva om och så mycket att fundera över. Beslut som måste tas och tankegångar som måste rensas ut för att sedan fyllas på med nytt och fräscht.

Until next time, this is Kicki, Over & Out

Flyttfågeln flyger...

...sin kos.

Tredje gången gillt på väldigt kort tid som jag ska flytta. Denna gången ännu längre ut från stan fast i det största och finast huset hittills. Där jag firade Påsk, Chefens villa, ska nu from imorgon bli mitt hem för några veckor. Fördelen med att bo ute i  Clifton är att mina saker förblir mina, och jag behöver inte dela med mig vilket betyder att jag spar pengar. Pengar jag ändå inte har.... Kommer även att få ett stort rum, eget badrum, klädkammare samt egen balkong och TV. Skadar ju dessutom inte att det tar två minuter att gå till havet... Yieh!

Nackdelen är att jag förmodligen kommer att känna mig ensam, mycket ensam. Dom (chefen) har definitivt inte kulturen av att ha bakside-häng på kvällskvisten och sitta i timtal och snacka skit och bara vara. När jag var där (chefens) över Påsk så gick dom och la sig vid 21 på kvällarna..hmm... Hoppas att dom är uttråkad i helgen och erbjuder mig en liten båttur, jag vill FISKA. Här nappar garanterat annat än gammgäddan...

Producent 4CA

Hmm.. tiden har rullat på och jag har visserligen gillat mina mornar med Dave & Inkie men har känt att de inte har gett mig några framtida kunskaper. Det har gett mig många skratt, ett magsår pga av allt kaffe och två vänner för livet, men det är som allt. 

Igår kände jag efter att mitt humör har svajjat det sista dagarna på grund av ekonomiska problem att nu var måttet rågat! Ringde min chef och sa som det var. Är nog kanske lite för ärlig och framåt i dessa situationer men man får inget av att hålla käften. Förklarade att när jag för nästan ett år sedan skrev på papperna för att komma hit samt organiserade mitt schema stod där klart och tydligt att jag ville: 

* Öka mina kunskaper, journalistiskt
* Vara delaktig i beslut som tas
* Känna mig som en del av teamet
* Lära mig research, papperhantering, kundkontakt, bokningar mm
* Utveckla min engelska
* Samt att prata i etern

Så har inte fallet blivit utan jag har känt mig som en nicke-docka som mest har varit i vägen och aldrig känt känslan av att jag gjort något viktigt. Jag förklarade även att jag har lån upp över öronen samt att jag tog ett tilläggslån för att komma hit, har inte tid eller råd med en massa bull-shit! Min chef förklarade rädslan av att jag skulle vända på klacken och stämma företaget samt att huvudkontoret har rynkat på ögonbrynen ända sedan jag kom för att jag är en svensson. Hmm.. tänkte jag, i Sverige har vi definitivt inte kulturen att stämma folk högt och lågt för att det i det stora hela inte skulle generera i så mycket pengar, men Australien är ungefär som USA på den punkten, tydligen. Jag förklarade mitt missnöje samt att om saker och ting inte skulle förbättras att jag skulle söka mig vidare till en annan radiostation som mer än hjärtligt skulle ta emot mig och mina kunskaper. Sedan dog hans telefon! 

Imorse när jag kom in till jobbet blev jag inropad på kontoret, chefen tittade på mig och frågade om vi kunde ha ett kris möte klockan 11. Ok, skit, tänkte jag.. strosade ut på stan en sväng, tog mig en kopp kaffe för att sedan ta tjuren vid hornen och återvända till kontoret. 

Väl inne på kontoret sa Mike - Du ska from nu bli chefs producent för Tony´s morgonprogram på 4CA

Yeah, all agg har äntligen kommit till någon nytta. Kommer härmed att ha fullt ansvar för programmets innehåll, bokningar, sponsorer, programtid, lyssnare. Ja allt i princip... 

Kommer fortfarande att arbeta halvdagar så har därför även ansökt om halvtidsjobb på en hel drös av resebyråer. Känner som att pengarna inte räcker till, att jag har för mycket fritid samt att jag skulle vilja spara ihop till någon storslagen utflykt. Dessutom kommer jag vid hemresa, när det nu blir, få tillbaka VARENDA öre som jag skattat. En bonus värt att nämna!